Konstmusikens historia brukar delas in i epoker, perioder med gemensamma stildrag och idéer. Indelningen är förenklad och årtalen ungefärliga, men den ger en användbar karta över hur musiken har utvecklats. Här går vi igenom de fyra epoker som format den moderna konstmusiken, med några av deras mest kända tonsättare.
Barock, cirka 1600 till 1750
Barocken kännetecknas av rörelse, kontrast och rik utsmyckning. Här utvecklas konstformer som operan, konserten och fugan. Den centrala gestalten är Johann Sebastian Bach, vars död 1750 ofta får markera epokens slut. Andra namn är Georg Friedrich Händel och Antonio Vivaldi.
Klassicism, cirka 1750 till 1820
Klassicismen, ibland kallad wienklassicism, strävar efter klarhet, balans och tydlig form. Sonaten och symfonin får sin mogna gestalt. De tre stora namnen är Joseph Haydn, Wolfgang Amadeus Mozart och Ludwig van Beethoven, där Beethoven bildar en bro vidare mot nästa epok.
Romantik, cirka 1820 till 1900
Romantiken sätter känslan och det personliga uttrycket i centrum. Orkestern växer, och musiken vill berätta, måla stämningar och skildra natur och längtan. Bland tonsättarna finns Frédéric Chopin, Johannes Brahms, Richard Wagner och Pjotr Tjajkovskij.
Modernism och 1900-talet
Runt sekelskiftet 1900 bröts många av de gamla reglerna. Tonsättare sökte nya tonspråk, ny harmonik och nya former. Claude Debussy, Igor Stravinskij och Arnold Schönberg hör till dem som öppnade dörrarna mot en mer mångfacetterad samtida konstmusik, en utveckling som fortsätter än i dag.
När du känner till epokerna blir det lättare att placera in det du lyssnar på. Nästa steg kan vara att lära känna orkesterns instrument och hur de bygger upp klangen.